Även de mest problemtyngda människor kan hjälpa varandra

Åsa Moberg skriver:

Kan det finnas en organisation som enligt sina stadgar inte får göra reklam för sig men som de flesta ändå har hört talas om? Som finns nästan överallt i Sverige och världen, med regelbundna möten men utan medlemsregister?

Rätt svar är AA. ”Företagsledare har mycket att lära av Anonyma Alkoholister” var rubriken på en krönika av Per Schlingmann i Dagens industri (24/2). I slutmeningen vidgas kretsen till ”ledare och ägare”. Själv vill jag tillägga politiker.

Schlingmann skriver att människor i AA möts för att hjälpa varandra genomföra en verklig förändring. Det handlar om insikten att viljan inte räcker särskilt långt: ”Utgångspunkten är att man själv inte har kraft och kunskap nog att ändra sin livsföring.”

Under ett par öppna möten, som vem som helst kan besöka, insåg jag själv hur våra inlärda sociala roller annars styr mänskliga kontakter. Ett öppet AA-möte är förmodligen den enda sammankomst där alla får formulera sig på sina egna villkor, utan att dömas. Man behöver inte säga något men gör man det råder tystnadsplikt för alla som lyssnar. Det går inte sitta där och vara journalist, annars den perfekta positionen för att delta och ändå förbli utanför.

AA tar inte emot pengar från varken myndigheter eller företag. I grunden måste detta vara ett hot mot politiken: ett bevis på att enskilda individer på egen hand kan identifiera sina hjälpbehov och ge varandra stöd.

Det fungerar bättre än samhällets insatser eftersom hjälpen finns överallt, alltid. Den hjälpbehövande välkommen var hen än befinner sig, i motsats till samhällets stöd som slutar vid kommunens, landstingets eller landets gräns. Något gemensamt språk går för det mesta att hitta, även om ord inte är avgörande i alla lägen.

Anhöriga till alkoholister kan också få stöd, genom systerorganisationen Al-Anon. Narkomaner har en motsvarande struktur i NA, Anonyma narkomaner. Enligt hemsidan grundades organisationen 1953. Matmissbrukare har sin egen motsvarighet, Overeaters Anonymus. Passar problemen inte i någon av dessa kategorier kan man söka sig till Emotions Anonymus, grundad 1971, enligt samma princip: självhjälpsgrupper mot övermänskligt svåra problem.

Att AA-rörelsen blivit så stor på ett drygt halvsekel beror förstås på att den fyller ett behov. Den finansieras enbart med gåvor från privatpersoner. Jag vet inte om någon har forskat om AA:s ekonomi, men organisationen är nog ett unikt exempel på omfördelning mellan individer utanför de vanliga ramarna.

Familj och offentliga vård- och transfereringssystem brukar ingripa när det gäller missbrukare. Men när varken det privata nätverket eller de offentliga hjälpsystemen klarar uppgiften kan alltså de störande individerna sammanstråla och ge varandra hjälp och stöd som de finansierar själva.

Vad kan politiken lära av det? Kanske att ge ”brukarna” större förtroende? Även de mest problemtyngda människor kan hjälpa varandra, med ett minimum av beskäftiga samhällsinsatser.

(Även publicerat i Dagens Samhälle )

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s