Drömmen om den fungerande psykiatrin

Åsa Moberg skriver:

En regeringskommission ska studera rättspsykiatrins och rättsväsendets insatser i fallet Quick/Bergwall. Man kan undra vilka brister som återstår att upptäcka efter Hannes Råstams Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare och Dan Josefssons Mannen som slutade ljuga.

Råstam har jag inte hunnit läsa, men Josefssons makalösa bok läser jag under stigande häpnad. Namnen är bekanta. Superboven i Quick-dramat hörde jag talas om bland psykoanalytiker och psykoterapeuter på 1960-talet: Margit Norell nämndes med stor respekt.

Mina vänner kunde ha varit på skurksidan i dag. Så verkar Dan Josefsson också ha tänkt. Hans sakliga skildring har ett givande dubbelperspektiv: han lyckas begripa även de mest obegripliga kortslutningar hos läkare, psykologer, poliser, åklagare, advokater och minnesexperter.

Under Quicks tid på 1990-talet besökte jag ofta Säter som anhörig, men rättspsyk och den vanliga psykiatrin var skilda världar. Ingen frågade en patient på en vanlig avdelning om det fanns någon händelse i det förflutna som kunde bidra med en förklaring till dagens psykos eller depression, vilket det ofta gjorde.

I mötet med psykiatrins brister började jag drömma om privata alternativ. Då skulle det åtminstone finnas fungerande tillsyn. Vilken praktskandal om en falsk massmördare hade skapats av en privat klinik! Det hade blivit uppsägning av alla avtal och avsked för berörda läkare, kanske indragna legitimationer.

En läkare som offentligt vågat granska sin egen roll är Göran Fransson. Det hedrar honom. När det begav sig var han övertygad anhängare till Margit Norells teori om att bortträngda traumatiska barndomsminnen kunde återgestaltas i form av våldsbrott.

Thomas Quick skulle bli det levande beviset för denna grundlösa minnesteori. Det blev 39 erkännanden. Josefsson kartlägger fördelarna för alla, även den påstådda massmördaren: eftersom han redan var inne i rättpsykiatrin kunde han inte dömas till fängelse. Däremot blev han en intressantare patient med fler förmåner ju fler mord han erkände.

Konflikter uppstod bland de ansvariga. Göran Fransson försvann till en överläkartjänst på rättspsykiatrin i Sundsvall. I Säter företrädde han idén att lyssnandet på patienten betydde allt. I Sundsvall uppslukades han av en motsatt skola i vården av självskadeflickor. Där var grunden att allt patienterna gjorde, inklusive allvarliga självmordsförsök, bara var uttryck för behov av uppmärksamhet och skulle nonchaleras.

”Behandlingen” bestod av mediciner och olika sorters straff, som spännbälte i isoleringsrum. Dessa idéer hade heller ingen vetenskaplig grund. I dag är avdelningen nedlagd, men 2005 när jag talade med Göran Fransson var han stolt över verksamheten och inbjöd till besök.

I dag finns den vanliga psykiatrins så kallat ohanterliga patienter på rättspsyk i Växjö. Studio 1 i P1 berättade 3/12 om fortsatt fritt spelrum för hemsnickrade läkarteorier, med övergrepp som årslång isolering av en autistisk patient. Hur kan sådant godtas i den offentligt ägda psykiatrin?

(Även publicerad i Dagens Samhälle 20 dec 2013)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s