Nu är allt bra igen

Mikaela skriver:

Hade en körare som jävlades med mig ett tag, men sen släppte det.
Rädslan är så stor varje gång. Överkänsligt nosar jag i luften och det förstår jag verkligen att jag gör. Blir livrädd, förstås. Undrar om det är dags. Förtvivlar och förfäras. Är det slut nu på det goda? Gick det bara en så här kort stund? Inbillade jag mig bara i mitt högmod att jag skulle kunna hålla mig på banan?
Varje symtom känns större, är obehagligt välbekant och skrämmer vettet ur mig om det pågått mer än någon vecka.
En väldigt jobbig sak med att vara anställd är känslan av skuld när man inte kan kontrollera saker och är rädd att andra ska drabbas. Försöka leverera information om att man kanske, eller kanske inte kommer att behöva ställa in. För när vet man det? Oftast kan man ju samla ihop sig. Ofta tar man sig i kragen och även om det var mycket svårt lättar det. Om det inte är en sån där riktigt svår period.

Det är en stor fördel i det här jobbet att slippa ljuga om eländet. Jag är öppen och ärlig och anställd på de premisser som är. Jag har rätt bra koll på mig och vad jag kan och inte, men det som lindrar är det faktum att jag kan vara ärlig. Att folk vet hur det är och att det finns ett språk för det. Att de runt omkring mig har kännedom om hur det fungerar. Att det finns rum för och uppmuntran till andhämtning. När jag slutade vara tvungen att låtsas blev allt mycket lättare.
Skäms gör jag fortfarande ibland, speciellt när det inte är så bra, då stänger jag in mig och skäms, men ATT det är, det skäms jag inte för.

Att inte ljuga, det är återhämtningg (även om jag inte tycker ordet lite lättvindigt låter sig nöja- som om man någonsin skulle kunna luta sig tillbaka och säga att det var klart. Att man brutit benet men nu är det läkt, – så känns det inte. Skrivit ett blogginlägg om det här)
Det var en vändpunkt att sluta spela kompetent på alla områden. Det var flera små vändpunkter på en lång, lång väg där jag just nu står med en viss sträcka bakom mig och några andra framför mig som känns helt okej, görbara och roliga.
Jag önskar andra saker och när jag slutade önska det jag trodde jag ville för att jag såg alla andra göra dem, då blev det mycket mer som jag själv ville!
Åsa vet hur mina psyk-vacklanden ser ut ibland. Arbetsförmedlings-ängeln vet. (Åsa har bloggat om henne här.
Mina uppdragsgivare vet (de flesta, i alla fall de som hittar mig via min hemsidana. De flesta som skickar mig manus vet, och på den skrivarkurs jag håller just nu vet samordnaren och deltagarna.
Beställare av föredrag, t-ex via Hjärnkoll vet.
Mina barn vet. (Jag hat skrivit ett litet stycke om just att berätta för barnen på RSMH-bloggen, ganska banaliserande tycker jag nu, lläs här och barnens pappor vet.
Det är det viktiga. Att jag inte måste ljuga.

Om det finns perioder när jag helt enkelt går i baklås och måste vänta, om det inte går- fast jag försöker precis allt jag kan- då säger jag det, försöker reparera, prioritera, vänta och lösa det, och andra förstår och uppmuntrar det.
Det är en vändpunkt.

Det är fruktansvärt när jag brister, om jag lovat saker som jag sen inte kan göra. Om folk trott på mig, litat på vad jag sagt att jag ska göra och jag sedan sviker. Det är svårt att jag inte riktigt kan avgöra själv vad som är rimligt att avstå från om jag börjar bli dålig. Jag vet bara att vid ett plötsligt läge blir det helt omöjligt att kommunicera. Kan inte skriva, tycka, anse, diskutera då. Kan inte bestämma tider, skämta, vara allvarlig eller ha tillgång till mina tankar, ord, det jag annars tycker är självklart. Men det är en främmande och hemsk känsla. Då kan jag skriva det, och det skapar lite mindre undran tror jag om jag plötsligt krymper eller försvinner, att folk vet varför.
Därför körde jag Zyprexa någon vecka, det hjälper mot det värsta, overkliga, tankeflippet och stumheten och att ingenting är förankrat.
Grät. Var rädd. Låg mycket, alldeles stilla. Kved. Oroade mig.
Sen gjorde jag det jag hade tänkt, och sen rann det andra bort och blev helt ok, allting.
Är det inte konstigt?

Och nu är jag speedad, ivrig, stirrig, stressad, energisk, har väldigt många roliga projekt på gång, är glad, uppvarvad och full av tillförsikt:=) Allt går bra och allt är bra och jag är bra och världen är bra och nästan alla som bor i den. Finns ju inget alls att oroa sig för.
Är det inte konstigt?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s