Del 4: ”Nej, det går inte”

Texten nedan är den fjärde och sista delen om det lilla ordet ”nej” och dess sällan belysta roll som psykiskt sjukdomssymtom. Klicka här för att läsa del 1, här för att läsa del 2, och här för att läsa del 3..
Texten ingår i boken ”Nej, det går inte. Etiska utmaningar i psykiatrisk vård” publicerad av Ersta Sköndals högskola skriven av Gunilla Silfverberg (red.), Åsa Moberg, Sonja Levander, Gunnel Svedberg, Mårten Gerle, Anette Erdner, Annabella Magnusson, Mikael Sandlund, Magnus Karlsson och Riyadh Al-Baldawi.

Beskrivning av boken
Ersta Sköndals presentation: ”Det lilla ordet ”nej” innebär en av många etiska utmaningar i psykiatrisk vård. Med en etisk utmaning menas här svåra frågor som inte har några självklara, enkla eller entydiga svar.
Nio författare behandlar i boken olika perspektiv kring patientautonomi, livskvalitet och förhållandet mellan etik och offentliga riktlinjer.
Författarna har ett tydligt engagemang för det lidande människor med en psykisk funktionsnedsättning bär på och för den svåra livssituation de har. De är också övertygade om att det finns bot och lindring.
Boken kan användas på olika nivåer i vårdutbildningar och utbildning i socialt arbete. Den kan också vara lämplig för organisationers och arbetsplatsers personalutbildning och som underlag för diskussioner och studiecirklar i brukar- och anhörigorganisationer. Boken vill också utgöra ett inlägg i den offentliga debatten.”
Läs mer eller beställ boken här

I kortserien här på bloggen ingår endast kapitlet skrivet av Åsa Moberg.

Del 4
Ordet ”nej” som psykiskt sjukdomssymtom

Kan man välja sitt liv?

(Texten påbörjas i del 1 här, del 2 här och del 3 här)

Eftersom Adam och jag som översättare främst ägnade oss åt Simone de Beauvoir kunde vi inte undgå vissa teoretiska diskussioner om den fria viljan. Beauvoirs livskamrat Jean-Paul Sartres existentialism hävdade att människan väljer sitt liv. Man finns i en situation, men varje situation tillåter ett val. Beauvoir polemiserade i olika sammanhang mot den synen, antagligen för att hon var kvinna och såg hur könet begränsade kvinnors val. ”Släktet”, hennes ord för biologin, ställer andra krav på kvinnor än på män.
Själv har jag alltid undrat om den fria viljan existerar för någon, man eller kvinna. I mitt eget liv har mina egna val haft marginell inverkan på skeendet. I Frankrike har jag ibland hamnat i diskussion med Sartre-beundrare. Det tycks som om det vore ett hot mot den egna självupplevelsen att medge att tillvaron formas mer av annat än av egna val.
Med annat menas till exempel födelseort, klasstillhörighet, kön, gener, kamrattryck, sjukdomar, olyckor, kärlek, slump. Det är ju ett faktum att de flesta livsöden, inklusive mitt eget, blir helt obegripliga om man utgår från att de är valda. Sartres ska vi inte tala om i sammanhanget: kan han ha valt att leva sitt liv beroende av kvinnligt stöd? Han bodde hela livet hos sin mamma, bortsett från den period på 40-talet när han och Simone de Beauvoir skapade sin ”familj” av vänner och älskarinnor som alla bodde på samma lågprishotell i Paris.
Även då lämnade Sartre sin tvätt hemma hos mamma. Senare administrerades hans omfattande kärleksliv till stor del av Simone de Beauvoir, med vilken han behöll en livslång arbetsgemenskap. Vid sin död 1980 försörjde Sartre ett halvt dussin kvinnor, men livets praktiska sidor klarade han aldrig. Kan det ha varit ett val? Väljer någon att inte klara sin vardag på egen hand?
”Boendestöd” och ”personligt ombud” vore inte helt fel som beteckning på de funktioner som mamman, Simone de Beauvoir och de långvariga älskarinnorna fyllde. (Det fanns också kortvariga sådana, ganska många.)
Möjligen kan man i ett historiskt perspektiv säga att vita män med ekonomiska resurser sedan århundraden tillbaka betraktat alla andra levande varelser som delar av en stödorganisation. Funktionshinder blev då inte tydliga: kvinnornas roll var till exempel att lyhört registrera alla nyanser i de överordnade männens humör, och att se till att ingen störde. Sigmund Freud reste för sig, ibland med hustruns syster, men aldrig med hustrun; hon reste med barnen.

Faderns lag – avslutande reflektion
Det har funnits en tid när en pappas nej var allas lag, det var ingenting som någon kunde tillåta sig att bli irriterad över. Att den tiden inte är så avlägsen framgår av många aktuella böcker, till exempel Märta Tikkanens Emma och Uno – visst var det kärlek, om hennes morföräldrar eller Två: Scener ur ett konstnärsäktenskap, om hennes eget äktenskap med konstnären och författaren Henrik Tikkanen. Kan det vara så väl att vi håller på att inträda i en ny tid? Att det nej som en gång, åtminstone för välbeställda män, var ett helt normalt förhållningssätt, nu blivit ett oacceptabelt uttryck för en destruktiv självupptagenhet?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s