Återhämtning – något att erövra varje dag eller vila i?

Mikaela Aspelin skriver:
Att få den här anställningen var ju en ganska avgörande sak för mig som ni förstått.
Att i bloggen berätta vad jag gör och hur det går är en slags dokumentation av processen, för mig, min arbetsgivare, läsarna, andra som funderar på att anställa eller anställas på det här sättet. Myndigheter kanske. Jag gör det för min egen skull, för att följa mig själv i arbetet, pilotprojektet, vägen eller vad man vill kalla det. Följa Samhällsexperimentet. Följa upp min tur och andras mod att ge mig chansen och kanske utvärdera det sen på något sätt. Jag gör det för att hålla koll på vad jag gör, hur det känns, hur jag mår, om det funkar. Vad som är bra och vad som inte är det. En resa och en process.

Ordet för dagen är återhämtning. Jag hatar det ordet, har kommit att börja göra det. Det är missbrukat och slafsigt använt i alla möjliga sammanhang.
Alla perioder och svåra erfarenheter har man lämnat bakom sig. Man har slagit ihop paketet, knutit en rosett kring det och hållit fram det på skälvande ben. ”Här är jag”, ska man säga, på gott och ont, med mina sårbarheter och mina styrkor. Med mina förutsättningar och omständigheter, allt det som gör mig unik. Man ska hålla fram sig som en bit glas och säga här och här är jag skör, här och här glittrar jag. Och så ska man börja den kringliga vägen mot framtiden. En ljusnande framtid, med lite annorlunda funktionsnivåer, funktionssätt, inte funktionshinder.
Jag blir trött på det ibland.
Jag deltar i kören, tror fullt och fast på återhämtning. På att komma tillbaka och att lärdomar kan läka en och göra en bättre rustad. Jag tror att självkännedom och acceptans är ett bra skydd. Återhämtning: jag talar om det, skriver om det, deltar i möten som handlar om det. Men vad folk ibland verkar glömma är att många med de här funktionshindren, ja, faktiskt, varför hymla om det : sjukdomarna, diagnoserna är i riskzonen för återinsjuknande.  Det bipolära eländet anses ju kroniskt för att det inte operaras bort som en tumör och knips knips är man fixad. Sårbarheten finns alltid kvar tror jag, hur långa och många perioder man än har som frisk. ADHD ställer till det för en, mer eller mindre, och växer sällan bort. Återhämtning och högfunktion eller frihet från skov är inget statiskt och inget som ska tas för givet och allt kan gå sönder i morgon, det har hänt mig lite för många gånger för att jag inte ska minnas det. Jag känner mer att det handlar om platåer. Isblock som kan vara stora, täckande, göra isen trygg och tjock. Don´t get to comfortable, men var heller icke rädd.

Här står jag.
Jag har en trygghetsanställning som möjliggör ett liv jag aldrig kunnat drömma om. Jag får göra precis det jag är bra på och det jag vill. Jag får utmaningar och trygghet. Får utvecklas, anstränga mig och vila och har en ekonomisk trygghet för första gången på mycket länge.
Får respekt och värme från de flesta jag möter, förtroenden och gemenskap och deltar i mycket av det jag hade slutat delta i.
Jag förstår nu hur mycket jag släppt på allting, bara låtit det glida mig ur händerna lite i taget, jag förstår det därför att det börjar återvända. Allt var ganska krympt och tilltäppt socialt, kulturellt, ekonomiskt. Det var ganska svårt att andas till slut, även när jag inte var inne i depressioner.  Allt hänger ihop, det är verkligen så. Hälsa och ekonomi och ensamhet och utsatthet och isolering och hopplöshet och sämre relationer och ännu sämre hälsa och ännu mindre världar. Till slut är man utanför och bortanför nästan allting och stenarna som kan sättas i rullning när det krisar på ett enda område till – de kan utlösa starka krafter av tidigare misslyckanden och omöjlgheter.
Jag vet inte om jag vågar hoppas på återhämtning som ett antingen eller. Jag ser det som en andhämtning snarare än en återhämtning. En nåd. En vila. En glädje.
Just nu är jag frisk. Just nu hämtar jag andan och hoppas det får hålla i sig. Jag har haft många perioder av återhämtning, byggt upp allt igen, igen, igen. Kanske kommer det rivas. Kanske får det stå ifred en stund nu, bygget.

Vad som är säkert är att gott leder till mer gott. Jag är så glad för det, och ändå så sorgsen. Kunde inte något av allt detta goda ha kommit till mig när jag hade behövt det så väl? När en enda droppe av lite enklare liv, vänlighet, tillförsikt hade räckt för att orka lite mer. Allt funkar plötsligt, allt som jag stridit och slagits så för.

Jag har en suverän läkare.
Jag har en terapeut som får mig att våga nya saker.
Jag har en anställning och en lön.
Jag har en boendestödjare som ger mig kraft, struktur och trygghet.
Jag har frikort.
Mina recept blir aldrig försenade. Jag behöver aldrig stå utan läkare. Jag får en läkartid så fort jag behöver. Mina mediciner fungerar (skrev om mediciner här).
Jag har en fantastisk kontakt på arbetsförmedlingen som hjälpt mig hit.
Innan dess en lika bra människa på försäkringskassan. En kvinna som drog mig i handen när det var väldigt mörkt och hjälpte.
Det var inte så jag tänkt mig mitt liv, hade inte planerat att behöva allt det här stödet. Inte förväntat mig att vänja mig vid att jag har så mycket behov av hjälp av samhället.
(Alla mina andra berättelser finns också med. De svarta mötena med samhället, välfärden, stupet, glappet, desperationen och vanmakten. Men inte idag, inte i detta inlägg).

Flera fantastiska människor runt mig har slutit upp plötsligt som ett slags nät, en väv som berättar att det är ok att vara här. Att man är omhuldad av lite välvilja här och där. Främmande människor som hjälpt mig från oväntade håll. De berättar var och en med sina handlingar att allt är inte en kamp hela tiden, varje dag. Varför hörde jag deras röster så svagt innan? Fanns de där? Såg jag dem inte? Höll de sig gömda? Var jag oförmögen att se ljuda händer och få hjälp?

Ju mer gott livet bjuder på desto fler dörrar öppnas. Synkronisitet: man hör talas om något och sedan något annat om samma sak, man dras mot bra saker. Radioprogram intresserar, man minns böcker, samtal, snappar upp saker, talar mer om dem, det uppstår kopplingar och mer kunskap och ännu mer nyfikenhet.  Man blir pigg, vaken, lyssnande, intresserad, möjligheter står i kö. Man ger mer, man får mer, livet blir rikare på alla områden.

Jag hade velat ge mig lite av det innan också, tagit en del av det jag får nu och skickat in i dåtiden, in i mitt blod och mitt liv när allt var omöjligt.
Jag har börjat träffa fler människor och känner att saker angår mig. Jag vill annat och  drömmer vidare drömmar. Vill göra gott i mitt liv, köpa sköljmedel för att det luktar gott. Köpa en ny kökshandduk för att den gamla är så helt igenom sönderanvänd. Köpa en hoodie till sonen för att han önskar sig en. Ge dottern ett litet, litet bidrag. Prenumerera på tidningen ”Skriva”.

Jag kommer kanske bli sjuk igen. Jag måste vara försiktig.
Men oavsett: jag tror inte allt kommer slitas ifrån mig samtidigt igen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s