Del 1: ”Nej, det går inte”

Texten nedan är del 1 i en kortserie om fyra avsnitt som kommer att publiceras på bloggen om det lilla ordet ”nej” och dess sällan belysta roll som psykiskt sjukdomssymtom.
Texten ingår i boken ”Nej, det går inte. Etiska utmaningar i psykiatrisk vård” som publicerats av Ersta Sköndals högskola skriven av Gunilla Silfverberg (red.), Åsa Moberg, Sonja Levander, Gunnel Svedberg, Mårten Gerle, Anette Erdner, Annabella Magnusson, Mikael Sandlund, Magnus Karlsson och Riyadh Al-Baldawi.
För att läsa de andra delarna, klicka här: Del 2  här. Del 3 r och del 4 här

Beskrivning av boken
Ersta Sköndals presentation: ”Det lilla ordet ”nej” innebär en av många etiska utmaningar i psykiatrisk vård. Med en etisk utmaning menas här svåra frågor som inte har några självklara, enkla eller entydiga svar.
Nio författare behandlar i boken olika perspektiv kring patientautonomi, livskvalitet och förhållandet mellan etik och offentliga riktlinjer.
Författarna har ett tydligt engagemang för det lidande människor med en psykisk funktionsnedsättning bär på och för den svåra livssituation de har. De är också övertygade om att det finns bot och lindring.
Boken kan användas på olika nivåer i vårdutbildningar och utbildning i socialt arbete. Den kan också vara lämplig för organisationers och arbetsplatsers personalutbildning och som underlag för diskussioner och studiecirklar i brukar- och anhörigorganisationer. Boken vill också utgöra ett inlägg i den offentliga debatten.”
Läs mer eller beställ boken här

I kortserien här på bloggen ingår endast kapitlet skrivet av Åsa Moberg.

Del 1
Ordet ”nej” som psykiskt sjukdomssymtom

Den som blir uppmärksam på saken märker att det förekommer vid alla psykiska besvär, psykiatriska sjukdomar och neuropsykiatriska funktionshinder. Det skapar ett fängelse av ensamhet kring den person som alltid säger nej, men också kring närstående, som får svårt att hävda sig och upprätthålla egna kontakter. En ensamhet, som sprider sig i smittsamma ringar, är den tydligaste följden. Den förvärras av att psykiatrisk personal i allmänhet väljer att betrakta patientens nej som ett uttryck för patientens vilja. Människor som ingår i naturliga sociala sammanhang har mycket svårt att föreställa sig hur få av dessa sammanhang som i egentlig mening är ”valda”. Om människor var tvungna att ”vilja” alla sina mänskliga kontakter skulle dessa reduceras dramatiskt. För en socialt fungerande person uppstår de utan reflektion, i familjen, skolan, arbetet, kvarteret, affären, sångkören, idrottsföreningen, båtklubben etc. Psykiatrin måste bli mer uppmärksam på sin egen roll som skapare av ensamhet.

Är detta ett liv?
”Är detta ett liv?” utbrister den utmattade mamman i Gunilla Boëthius nyskrivna drama Autist javisst, när sonen med diagnosen Asperger sagt nej, nej, nej, nej tillräckligt länge. Det är stopp i avloppet och mammans tålamod brister när en efterlängtad rörmokare råkat komma just den stund sonen var ensam hemma. Det blev ännu ett nej; sonen vägrade släppa in rörmokaren.
Detta tänkvärda stycke hade premiär i Stockholm 24 mars 2011 och kommer att spelas runt om i landet av Östra Teatern. ”Jag ska spränga sönder den där dörren!” ropar mamman i sin förtvivlan. Repliken är, som många andra i stycket, hämtade från verkligheten, från en mamma till en tonårsson som blankt vägrade att lämna bostaden. Inom parentes sagt är unga nej-sägare som vägrar gå till skolan ett växande problem.
Autist javisst innehåller mycket musik, härliga sånger av Bo Hülphers, och stycket har ett nästan lyckligt slut: Nej-sägaren, huvudpersonen, öppnar sig för ett annat sätt att tänka. Han lär sig ordet kanske, tvekande uttalat kansje. Kansje, kansje, kansje, prövar han sig fram och vi i publiken anar hur världen magiskt kommer att öppna sig.

Nej som livsinställning
Alla som vistats i närheten av en psykiskt sjuk eller funktionshindrad person känner igen nej-sägaren, men det är kanske inte så många som upplevt det lyckliga slutet. Oftare känns det som om hela omgivningen blir inspärrad i den sjukas nej-fängelse. Detta lilla ord är ett vanligt men föga diskuterat symtom. Jag har skrivit om det i boken Vara anhörig och även berört det i Adams bok.
Vid depression blir nejet en livsinställning som till slut inte behöver uttalas, eftersom hela den deprimerade människan förvandlas till ett levande nej. För anhöriga är den ständiga nej-muren tung att möta. Hur ska man orka vakna tillsammans med en människa som även utan att tala utstrålar en stark längtan efter att slippa leva? Och som på frågor om vad han eller hon vill göra svarar: ”Jag vill dö.”
”Det tror jag inte på”, brukade jag svara. Och om jag hade trott på det skulle jag ändå inte agera som om det vore min uppgift att hjälpa till. Om en människa uttrycker en vilja att dö ska omgivningen inte agera som om detta var patientens sanna vilja. Och om man tror att det är patientens sanna vilja, är det alla andras uppgift att förhindra patienten att handla enligt sin egen vilja; då ska vi i stället få den djupt deprimerade människan att ändra sin vilja. Vår uppgift är att få henne eller honom att vilja leva.
På denna grundläggande punkt brukar psykiatrin och de anhöriga vara överens: om en medmänniskas vilja är destruktiv är det vår uppgift att gå emot den. Men när en vilja präglas av ett envist nej är det inte bara den uttalade längtan efter döden som är destruktiv. Själva ordet ”nej” blir ett vapen som riktas mot allt och alla i omgivningen. Det är ett symtom, inte en viljeyttring. Det förstår man som anhörig, men det tycks vården ha mycket svårt att förstå.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s