Bibeln, beröring och DSM

Mikaela skriver:

Jag tänker ibland att kyrkan hade kunnat erbjuda mig ett språk.

Jag önskar jag hade känt mig välkommen där eller att jag hade begripit vem jag skulle vara och på vilket sätt för att förstå, förstå poängen och få lov att komma in och röra mig där. Dela det som verkar delbart för andra.

Religionen i sig själv. Att tro. Att det finns ett språk för det, en liturgi, en redan definierad mystik som inte är mystisk. Ljuden, dofterna, akustiken finns redan där, redo för det som jag behöver. Temperaturen, stämningen och själva andningen jag hamnar i. Frågorna, svaren, djupen och höjderna.  Det skrivna, det om och om igen tänkta och omstöpta. Inte religion, men behovet av det. Inte Gud och inte tro men sökandet. Det hade kunnat finnas ett språk där för mig men det gör det inte. Gud är som han/hon vill. Inte alls som jag försöker och hade behövt. Min närhet är bara när jag vill. Oftast icke alls. Egositiskt vill jag ha det för mig själv, ändå bli förstådd och tröstad. Min känsla inför det och det jag hade behövt och önskat bågnar under kyrkans ord, så som jag i min ringa kunskap erfar och känner dem. Jag vill ha Gud eller den eller det för mig själv. Det gör mig generad att dela orden med andra. Jag skäms. Över vad vet jag inte. Jag vill göra på mitt sätt.  Jag blir besviken på att känna mig besvärad och nästan bestulen, det är för intimt, det är ett språk mellan älskande och förtrogna. Jag kan bara viska dem. De vattnas ur och förstörs när jag måste in i en enda form, den jag känt på alla de platser jag sökt, i alla sammanhang, skrifter, traditioner, överenskommelser, länder. Jag viskar och det är mörkt och jag läser orden och ser bilderna och har det  inom mig, men om någon tar dem ifrån mig försvinner de. Att dela dem med främlingar gör det till icke-mitt.

Så. Svenska kyrkans ord generar mig med sin språkintimitet, sitt krav på innerlighet och anspråk på intima känslor, djupt privata. Rum som är dolda och försiktigt yppas annars. De ska ut i ljuset och söndagstrivslas. När de tar i mig skyggar jag. Det är otillbörlig beröring. Jag behöver den men den tränger sig på med fel röst, fel slags händer, fel ord och melodier.

Och psykiatrin, faktiskt. Det är på ett sätt samma land man landar i. Helt opassande. Där är språket alldeles för långt ifrån. Tomt, platt, borta. Ibland är det samma tankar. Vad är liv? Vad är meningen med liv? Vad är hälsa, förnuft, galenskap, sorg? Var går gränserna för det jag kan förstå och det jag kan uthärda? Vad gör jag för andras skull, vad måste jag, vad består mitt ansvar i? Var flyr jag och var finner jag tröst? Vad måste jag överlåta och vad måste jag bära? Vad är lycka, inre rikedom och livskris? Vad är depression, nöd, nåd? Serotonin och dopamin och adrenalin, fräslning, extas, pånyttfödelse. Späkning, närmande, destruktivitet, sökande.. Ensamhet och fjärmande och att lägga ner eller dela in och dela, delta.

Bibeln och DSM. Ibland talar de egentligen om precis samma saker, ställer samma frågor och försöker förklara de saker jag frågar. Det fungerar inte alls.

Kyrkan tar ifrån mig det som är mitt när det talas vitt och brett och sjungs med glättighet och skrivs i fyrfärgstryck, den kommer för nära utan försiktighet – och psykiatrin kommer för långt bort, lika oförsiktigt handskas den med det som är mitt allra viktiga och nära och nödvändiga. Lika fel är språket. För nära och för blött eller för långt ifrån och alldeles kallt- själva själen pulserar vidare, slapprar runt mellan väggarna, letar efter det som ska förklara och hoppa in i rätt form med ett ”klick”,.

Jag borde äta något, resa mig upp och stänga datorn och sluta tramsa. Framför allt sluta trycka på ”publicera” innan jag tänkt eller läst igenom en enda gång vad jag skrivit.

Annonser

3 thoughts on “Bibeln, beröring och DSM

  1. Som alltid är det du skriver meningsfullt och uttryckt på ett sätt som gör det intressant och lätt att läsa. Alltid en fröjd och utvecklande att få ta del av dina kloka tankar!

  2. Då så, då gör jag det:=) Äter nåt gott och skiter i att läsa igenom och upptäcka och fixa märkliga syftningsfel, tangentbordssladder och kommatecken som är all over the place.

  3. Jag tycker du ska äta nåt gott, inte sätta dig att läsa igenom och rätta dina kloka ord. Det är så bra som det är . Som alltid, Mikaela. Tack.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s