(vid) behovstrappa

Mikaela skriver:

Behovstrappa, att göra det bästa man kan av situationen, vidbehovsmedicin och absurditeter.
Det är saker jag tänker på när jag betraktar den här pyramiden av mina mediciner.
Jag står inte på alla samtidigt och jag äter inte alla sorter just nu, men ganska många av dem. Vissa dagligen och andra väldigt sällan.
Jag ser dem inte som en quick-fix och inte som lösningen på problemet. Jag ser dem som något jag hoppas en dag inte behöva alls. Jag ser dem som gift och galla med biverkningar på lång sikt som jag inte vet eller kan veta. Det är någon som tjänar mycket pengar på dem. De gör saker med min kropp och system och personlighet som jag inte kan veta. Många år har gått och många byten och blodprov och biverkningar. Många nedspolningar i toaletten i raseri eller övertygelse om att jag är frisk, att jag vägrar äta dem, att det handlar om samhället, kosten, platsen, relationerna, ekonomin, tron, flykt, vetenskapsmanipulation. Jag har provat oändligt många fler preparat än de här på bilden, jag äter högre doser än på paketen och jag har oändligt många fler burkar i skåpet.
”Om bara det…” har jag tänkt. ”Då skulle jag, då kunde jag göra så här istället”…. För mig, för mitt jag, min kropp, mina förutsättningar och val, mitt liv och mina värderingar kan jag tala, inte för någon annans.

Jag läser rapporter, studier, artiklar, Fass, förskräckliga skrämmande saker. Andras åsikter, försök att skingra dimmorna, sluta låta sig luras. Jag sätter mig över det. Jag läser, lär mig, tar reda på det jag kan och fattar sedan mina beslut.

Idag arbetar jag, äter, sover med hjälp av kemikalier- men sover-, jag rör mig, andas, njuter vissa dagar och lider andra. Jag kan genomgå ännu en meningsfull terapibehandling, ännu mer förståelse. Jag kan skratta och gråta, skriva, tänka. Jag kan pussla med bitar av liv och vardag och justera dem så gott jag kan. Jag väger ungefär vad jag trivs med, har ingen klåda, inga restless legs, ingen hjärtklappning och normalt blodtryck, så jag har det ganska lätt, lättare ån många.

Igår läste jag som hastigast igenom mina journaler. De är på flera hundra sidor. Jag bläddrade för att hitta några specifika anteckningar som jag behövde.
Då hittade jag några passager jag inte sett förut. Att läsa gör ont. Mycket ont. Att känna den tunga luntan och se år, år, år av anteckningar gör ont. Så många människor som sett mig i mitt värsta. Så många som lidit.
Men det som gjorde mig ledsnast igår var en alldeles särskild anteckning.
Det står att jag ligger på golvet i mitt sjukhusrum och gråter och ber vårdpersonalen att låta mig dö. Av barmhärtighet, eutanasi på samma etiska grunder som vid obotlig,kronisk somatisk sjukdom som utan undantag skulle leda till döden. Jag bad dem inte ge mig injektionen, bad bara om att få lov att göra det utan att stoppas, hindras, jagas.

Det smärtar mest. Att jag kom till en gräns när jag accepterade mitt ansvar- att jag inte fick lov att ta livet av mig, men inte klarade av att leva. Enda lösningen var att be om tillåtelse. Jag smugglade inte, lurades inte, försökte inte spela frisk, flydde inte, planerade inte längre.
Om de lät mig få gå skulle jag inte bryta den lag som universum instiftat. Då skulle jag inte begå det värsta av brott. Om de gav mig lov så skulle jag kanske bli förlåten bortom det oförlåtliga. Om jag inte självsvåldigt begick brottet, utan i deras barmhärtighet fick lov att lämna. Det är inget brott och jag förstår hur det blir så att man känner att man måste. Jag dömer ingen som hamnar där. För mig var det så -det kändes som ett brott och ett tabu som var ett skydd – för barmens skull hade det känts som ett brott, en lag som jag inte fick bryta, fördömandet gällde bara mig. Jag hade slutat försöka ta livet av mig. Inga fler försök. Inga fler ambulanser. Inga fler magpumpningar, röd och svullen nacke och hals, inget skuret mer.

Vid ett annat tillfälle bad jag en kär vän om det allra svåraste. Jag bad honom om hjälp. Försökte ombesörja de juridiska detaljerna. Sa att jag förstod hur omöjligt, vidrigt, oanständigt bortom det begripligas gräns det var att fråga, men ändå bad jag om det på mina bara knän.
Jag var förbi, hade insett att jag helt enkelt inte fick, ändå, fast jag tänkt det som min rätt bortom allt- min rättighet. Men driften bestod. (Förlåt! Jag önskar så jag kunde göra det ogjort. Förlåt.)

När jag läser och minns det. När jag minns andra tider då jag vandrat deprimerad och avmagrad och oförmögen att tala eller förstå mer led än två i en mening. När funktion efter funktion släcks ner. När månad efter månad passerat i de allra nedersta kretsarna av Dantes inferno och vet att det kan hända igen. jag är bortom färger, bortom ord, bortom medvetenheten om min kropp. När universum anfaller, associationer bränner, rusar, eldar upp alla synapser och släpper allt tag om jaget, världen, livet. Att först försöka förstå hur det hänger ihop, vad det där är, sanningen, påträngande röster, tankar, meningslösa sjok av information och intryck meningslösa, alltför hastiga, filter, murar, brunnar, skiftningar. Allt i universum, allt som varit och allt som kommer. Mikrobiologi och religion och fibrer, kulturer och myter och ordlöshet. Ingen förstår hur det rusar och vacuumet under rymden, det finns inget språk och inga ljud och inga skrik och ingen kropp, inga människor, inga behov, ingenting. De tvingar mig till ord jag inte har, vet, kan. När jag är bortom allt och bara återstår för att inte ens kraften finns att avsluta.
Då slutar jag bry mig om vad läkemedelsbolagen tjänar på mig eller vad medicinerna kanske gör med min hjärna på lång sikt, sen, med sköldkörteln, njurarna. Det är fruktansvärt och skrämmande förstås.
Men när jag minns hur jag bett om nåd, bett att få lov att dö. Då känns den här pyramiden inte som ett alltför högt pris att betala.
Inte för mig, inte för mina barn.

Idag är det som sagt den internationella suicidpreventiva dagen. Jag är glad att vara med.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s