S-poolen

Mikaela skriver:

Nedanstående text har jag kopierat från en Facebook-postning jag gjorde igår. Det är faktiskt inte bara gnäll från min sida. Ibland har jag och mina polare våra ljusa stunder:=)
Låt mig presentera D.
D är en man jag beundrar och känner stor värme för. Han lever i en svår situation och är ändå alltid villig att lyssna på andra. Han han har många vänner och man känner sig välkommen. Han lämnar mycket sällan hemmet. (Därför är det svårt för oss att ses. Jag tycker det är jobbigt att ta mig från stan. Jag vill gärna ta en kaffe på ett kafe, men jag vill inte ha besök i mitt hem. Han vill inte lämna sitt hem men tar gärna emot besök. Han klara inte av kaféer. Ungefär en gång var tionde försök får vi till en träff).
Jag vet inte riktigt vad som fattas honom, vad för slags diagnos han har eller vilken hjälp han behöver. Jag vet bara att han borde få mycket hjälp och det ganska fort. Han får det inte att fungera, det hade kunnat fungera. Han måste berätta vad han vill ha hjälp med, när, på vilket sätt och av vem. Och sen måste han kommunicera det till rätt person på rätt telefontid vid rätt instans och hoppas att just hans patientgrupp, ålder, del av stan och diagnos ska berättiga honom till det. Det fungerar inte för att byråkratin står i vägen. Den byråkrati som ska administrera hjälpen. Underlätta och leverera den. För att han haft otur, för att samordningen brister, för att han har för stora behov och inte passar in i mallen. Hans boendestödjare kan inte enas om vad han behöver och vem som ska göra det och under vilken enhet och med vilken budget. Ena dagen är det socialpsykiatrin som ska handlägga hans ärende, andra dagen är det avdelningen för vård och omsorg, tredje neuropsykiatrin.
Jag är inte mer insatt än så och orkar heller inte bli det. Jag förstår inte exakt var problemet ligger eller alla turer. Det räcker för mig att se hur han har det för att konstatera att man ska vara stark eller sjuk på rätt sätt för att få det man behöver.
Han bor på fel sida av stan och tillhör inte längre den mottagning han gjorde förr: de drog ett streck vid ett visst postnummer och så är det med det. Hans läkare är sen med intyg gång på gång, så D har strul med Försäkringskassan och avdelningen för ekonomiskt bistånd. Recept förnyas inte i tid, läkare byts ut (den mottagning han går på är ökänd för sitt bemötande, rutiner och ständigt nya läkare). Han messade mig efter ett besök och skrev ”jag måste sluta med det här självskadebeteendet – att gå till läkaren”. Men det kan han ju inte, för då får han inga mediciner.
Blanketter slarvas bort, glöms, stämplas för sent. Han har inga pengar och ingen ork att ringa, skriva brev och ansökningar och kompletteringar och överklaganden. Han tittar på en med en ökenblick, ler rätt trött och slår ut med axlarna när man säger ”men du måste ju”, ”men så här kan det inte gå till”, ”men har du provat”… han har provat. Jag lovar.
Han åker inte buss och cyklar inte. Han har svårt att komma upp vissa dagar, att ta hand om sig. Han är för trött ibland. Han har ingen tv och ingen radio. Han läser inga böcker och inga tidningar. Det syns spår av ett annat liv i hans lägenhet. En gång hade han ett annat slags liv och en annan vardag. Jag kände honom när han var en aktiv person, levnadsglad. Nu klarar han inte intryck och har därför svept lakan och handdukar över stora delar av hemmet, för att slippa se alla enorma högar av saker han inte kan bestämma sig för vart de ska, när, hur. Allt är projekt, inget avslutas, sorteras eller förstörs. Allt som fångar hans blick fångar hans uppmärksamhet och så lämnar han det han hade tänkt göra. Hans vänner kommer med mat och hjälper honom att handla. Han äter vad han hittar i kylen. Han klär på sig de kläder han ser. Han är oerhört kreativ och konstnärlig, han kommer på lösningar och bygger saker man inte hade kunnat föreställa sig. Han tänker på andra och på världen och på att göra den lite bättre för andra.
Det ligger saker överallt. Saker på saker på saker. Saker under, över, bredvid, ovanför.
Och däremellan kärlek, värme och förståelse för andra som har det svårt. Hur fan han nu orkar. Jag vet inte.

Jag ska berätta mer om honom någon dag. Nu till inlägget:

S-poolen, eller Invaliditetskonspirationen som D föredrar. Han har en mycket bra ide, lyssna här:. De som önskar stöd i särskilda saker men inte orkar strida för dem skriver in sig i en bank. Om man är nöjd med det stöd man har: gratulerar. Då är detta bara en bonus. Om du inte får det stöd du behöver och håller på att drunkna: häng på. Vi tänker oss alltså något i den här stilen. Tex. Jag är bra på att läsa texter, hitta andras stavfel och att skriva ansökningar. Jag är bra på att följa med på jobbiga möten och kan gnälla å andras vägnar och skriva upp saker och ting och påminna folk om dem. Man kan ringa mig och gråta om man behöver. Man kan be mig leta upp saker och få fram sammanhang. Jag är dålig på att planera mitt liv. Förstå timmarnas gång, hur lång tid jag behöver på mig för det ena och det andra. Lägga upp planer och hålla fast vid dem. Jag behöver tänka högt för att förstå. Jag behöver någon att åka ut i skogen med då och då eller som säger att vi ska ses om jag bara ligger och ligger. Jag behöver någon som lagar mat åt mig ibland. Jag behöver någon att ringa till i enstaka fall, för att fråga om det finns någon enda där ute i universum. Då vill jag bara att denna någon svarar ”ja” och inte frågar något mer. Det är sånt som är lite svårt att be sin boendestödjare om, hur underbar hon än är. D och jag inser att det första som behövs för att bygga en sån här liten bank någon som är datakunnig, tekniskt begåvad och inte bryter ihop om koden ser konstig ut, (eller vad man nu gör för att samordna en sån här konspiration). Vi behöver en projektledare som kan tussa ihop rätt folk med rätt begåvning, behov och tidpunkter. VI behöver någon som har bil och kan köra folk till platser de behöver men inte kan ta sig till. Vi behöver någon som kan städa om någon annan inte kan. Vi behöver någon som kan snickra, bära eller.. ja? Vad behöver vi mer? Vad kan vi erbjuda? Någon har tid, någon har social skills, någon har ett brinnande intresse för matlagning, någon är sällskapssjuk, någon bra på att laga saker, hämta saker. Någon kan inte kliva ur sängen och behöver en putt, någon behöver hjälp med att gå och handa mjölk. Någon behöver saker att göra och att kunna vara till nytta. Om alla är sjukskrivna, panka och trötta på byråkrati och att sitta i oändliga nätverksmöten för att utreda behov fast man vet exakt vad man behöver: är inte det här en bra grej? Vad skulle ni behöva i en sån pool? Eller vilja erbjuda? En tjänstbytarpool för lite speciella eller okonventionella behov och talanger, kanske. Jag gillar tanken.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s