Tidiga insatser

Mikaela skriver:

Här är en bild på mig och Yvette. Vi var bästa vänner. Vi möttes på Edesta skolhem 1987, då var vi fjorton år. Vi bodde på flera ungdomshem därefter, vi hade bott på några andra ställen innan. Vi mötte en hel del bra människor men också några som inte var så bra. Låsta utredningshem, jourfamiljer och HVB-hem. Ibland tillsammans, ibland uppsplittrade. Vi bodde i Stockholm, Kalix, Vagnhärad, Farsta, Länna, Mölnbo, Uppsala och på tusen andra ställen. Vi klarade oss inte genom grundskolan. Vi rymde så fort vi kunde. Vi skrev dikter och liftade och satt inlåsta och samtalade. Vi mådde väldigt dåligt och försökte hjälpa varandra.
Sen slapp vi båda våra LVU. Då flyttade vi ihop. Vi var femton eller sexton år och delade på en liten etta. Jag jobbade på McDonalds och hon fick en praktikplats på brandkåren. Det blev lite bättre då. Vi lekte vuxna men framför allt fick vi vara fria. Från föräldrar, soc, psyk, föreståndare och regler och omsorger. Jag hoppas, tror och vet att det fungerar bättre idag. Vården, samordningen, kunskapen är bättre. Insatserna, hjälpen, förståelsen är bättre. Jag vet det. Det måste vara så och det är så. Till exempel jobbar man med ”första linjen” för barn och unga, se modell för det här

Jag och Yvette hade ungefär liknande bakgrunder.
Vi fick båda ganska tidiga insatser, kanske började vi få hjälp redan i femman eller sexan. Kuratorer, psykologer, senare barn och ungdomspsykiatrin, socialtjänsten. Enskild undervisning, familjehem, nätverksmöten, familjeterapi, skolmotiverande samtal, till slut LVU.

2013-09-05 08.49.21
Ett par månader efter att den här bilden togs var Yvette död. Hon blev sjutton år.
På tisdag ska jag tala i Växjö domkyrka på den internationella suicidpreventiva dagen.
Rubriken är ”Sista brevet från Yvette”. Välkommen!
SPES (Suicidprevention och efterlevandestöd)

Annonser

4 thoughts on “Tidiga insatser

  1. Hej Mikaela!
    Idag lånade jag din bok tillsammans med 3 andra böcker med kliniskt perspektiv på borderline. Det finns häpnadsväckande lite litteratur i genren ”Borderline inifrån”. Tack för att du sprider kunskap och tack för att du går genom eld. Då vet jag att jag inte är ensam och BARA DET är värdefullt. Kram, Anna

  2. Ja. Jag är också ledsen.
    De guldkorn, möten och människor man ibland har tur att möta på såna trubbiga resor kan göra väldigt stor skillnad.
    Ibland räcker de inte.
    Ibland är de avgörande.
    /Mikaela

  3. Blir så ledsen över att de ”tidiga insatserna” är så trubbiga och till så lite hjälp – och över det lidande barn och unga kan drabbas av. Tack för att du sprider kunskap!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s