När man inte är säker på att ens väninna kommer leva om två år-

Mikaela skriver:

Låt mig berätta om min väninna B.
Vi möttes på ett ganska lustigt sätt:
Vi bodde grannar, hennes dotter och min son var kompisar. Min son tyckte de skulle komma hem till oss en dag, men jag var lite blyg för jag kände inte mamman. ”Det gör du ju”, sa sonen. ”Ni har legat inne samtidigt”.
När vi redde ut det visade det sig stämma. Vi hade legat inne samtidigt. Vi hade också fått ECT båda två. Vi kände inte igen varandra fast vi träffats, umgåtts och varit grannar. Sen dess är vi kompisar. Vi har båda fått ECT igen. Hittills har vi kommit ihåg att vi känner varandra ändå.
🙂

Jag har drömt om henne tre gånger under de senaste sex månaderna. Vaknat orolig och ledsen. I varje dröm har hon dött. Och varje gång har den sista tanken jag haft i drömmen varit jag visste det.. Jag lever med den oron. För henne och för en annan vän, ibland en tredje också. Jag är orolig för flera personer i min omgivning, men på ett annat sätt. För B, C och D finns en påtaglig, verklig oro, en stark känsla av att jag en dag kan komma att få det där samtalet eller se den facebookuppdateringen man fasar för i mitt flöde.
B har levt med anorexi och bipolär sjukdom sedan tonåren. I långa perioder har hon varit frisk. Hon är en fantastisk vän, en empatisk, konstnärlig, omtänksam och rolig människa. Hon har ett yrke som många avundas henne, är söt, trevlig, glad, kreativ. Hon har ett vackert hem och vackra kläder. Och åker in och ut på sjukhus. Hon har fått alla behandlingar som finns. Hennes ätproblem ökar när hon är under stress. Det är hon ofta. Hon är så plikttrogen att hon åker till jobbet tre dagar efter en intox vid det senaste skovet. Hon har haft en stroke, hjärtflimmer, njurproblem och ett flertal andra ganska allvarliga tillstånd på senaste tiden. Hon går till jobbet ändå. Hon får mediciner som är så starka att hennes blick blir stel, frånvarande och ofokuserad. Hon går till jobbet ändå. Hon magrar och magrar och varje gång vi ses berättar hon om en ny sjukhusvistelse, helt odramatiskt.
Hon försöker så hårt. Försöker lämna sitt jobb. Tänka i nya banor. Förstå vad hon behöver. Försöker bli frisk, år efter år efter år. Inser allvaret. Inser att det inte är säkert att hon lever till sin sons student. Och försöker lite till.

Hon har den senaste tiden börjat få något väldigt trött i blicken när vi talar om psykiatrin, diskuterar nya medicier och terapier. En ny och annan slags trötthet som jag inte känner igen hos henne. Vad de än säger, vilka mediciner hon är provar, vilka diagnoser hon är kämpar med och vilket hopp den ena läkaren efter den andra försöker ingjuta i henne är hennes trötthet och kunskap och långa erfarenhet en starkare röst, till slut. Till slut har hon kanske gett upp. Sen plötsligt känner jag igen henne igen en stund, hon mår bättre och kravlar sig upp. Hon kämpar som en envis myra när hon bara får ett litet, litet hopp igen. Smal och vacklande kämpar hon och har något beslutsamt kring munnen när det gäller sig själv, bortom sjukdomar och hopplöshet. Hon vet inte vart hon ska leta, men har bestämt sig för att leta på helt andra ställen än de hon blivit tillsagd och alltid övertalad, ibland tvingad att leta och tro på.

Idag ska vi träffas för att prata om en helg vi planerar. En enda helg borta från stan. Vi ska åka till ett tyst ställe i skogen. Till ett kloster, fast ingen av oss tror.
Hon är jagad, biverkningssönder och sjuk och skör. Jag är så rädd och vanmäktig och arg och orolig, sen glömmer jag bort den oron, vi umgås som väninnor. Pratar om annat. Jag skulle gå sönder av att få det där samtalet. Låt mig slippa det. Låt mig slippa mista just henne.
Ge henne ett break, snälla Gud, eller försynen eller något annat- vad eller vem som helst. Snälla ge henne paus, en sekund att hämta andan. Hur ska en liten stund i skogen och tystnad hjälpa henne? Hur ska psykiatrin och de slags svar och lösningar hjälpa henne? Varför fortsätter den hävda att den kan? Att den är det enda som kan och som hon måste lita på.
Hur ska hon hitta kraft och mod och hopp och hjälp som inte heter LPT eller HSL eller Litium eller Stesolid eller tyngre mediciner, serumvärden långt över de rekommenderade för att alla är desperata– hur ska de hjälpa henne att se något som gör att hon hänger sig fast? Inte bara vid att hantera sina psykiska demoner, utan få hennes kropp att sluta resignera, den är för ung men hon har plågat den så hårt och varit så lite rädd om sig själv. Hur ska ett kloster få henne att hitta något så att hon kan vara med på sin sons student.
Vad har hon att förlora mer än några dagars sjukfrånvaro?

Annonser

2 thoughts on “När man inte är säker på att ens väninna kommer leva om två år-

  1. Bodde ett par veckor på Rögle kloster mellan Dalby och Södra Sandby. Är inte heller troende. Deltog i tidebönerna, åt den underbara och välagade maten. Lyssnade på musiken, sången och avslutade varje dag med en 30 minuters lång meditation tillsammans med nunnorna och de gäster som fanns efter den sista tidebönen completorium. Sedan sov jag gott varje natt.
    Det är absolut värt att pröva och Rögle var väldigt välordnat och bra. har en egen webbsida och en ”gästnunna” man kan kontakta.

    • Tack för tipset. Det låter alldeles underbart, precis vad vi söker. Jag ska ringa dem.
      Jag har varit på retreat på Den heliga killan, (tror jag den heter), det var väldigt vilsamt. Man borde göra det regelbundet och förebyggande, andas och vila och se lugn natur

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s