”Repressivt tänkande styr Lunds nya psykiatrihus”- tycker jag fortfarande så?

Mikaela skriver:

http://www.dagensmedicin.se/debatt/repressivt-tankande-praglar-lunds-nya-psykiatrihus/
Den här artikeln skrev jag för ungefär två månader sen och den publicerades på Dagens Medicins debattsida den 9 juli. I lördags var jag på Öppet hus för Lunds nya psykiatrihus, nu är flytten i princip klar. Jag tänker skriva en fördjupning, uppföljning och kommentar till artikeln nu när jag varit i huset ytterligare en gång. Dock blev jag om möjligt ännu blekare och mer illa till mods efter lördagens intryck så jag måste vänta en stund tills jag sansat mig och kan rapportera från huset med något mindre ilska.

”Som representant för en brukarförening var jag nyligen på rundvandring i Lunds nya stolthet. Flytten från St: Lars har varit på gång länge. Nu står det nya psykiatrihuset nästan klart och snart kommer all psykiatri att rymmas där. När jag steg in drog jag efter andan: Så stort! Så fräscht! Här har det verkligen satsats. Små innergårdar så att även de som inte får lämna sjukhuset kan komma ut. Ett atrium med kafé, bibliotek och rum för brukarföreningarna. Enkelrum med toalett! Sedan började jag titta närmare på huset från ett perspektiv jag är väl bekant med: patientens.

I de fyra observationsrummen på akutmottagningen placeras patienter som kräver bedömning innan de slussas vidare till rätt avdelning. I de rummen saknar dörrarna handtag. Vädringsfönstren har en smal öppning och sitter så högt att de inte går att nå om man till äventyrs skulle vilja andas något mer än temperaturreglerad inomhusluft, om än genom galler.

Och varför placeras de patienter som mår sämst på bottenvåningen med insyn? Av ”omsorg” om de sjukaste kan inte persiennerna regleras från rummen, det görs av personal via expeditionen. Patienter ska alltså sitta i ständig halvskymning om ingen har tid att öppna persiennerna eller om de anses må så dåligt att de inte kan utsättas för insyn, för då får de finna sig i att ha dem nerdragna.

Jag vet hur det är att vårdas under tvång och vara fråntagen allt självbestämmande. Det lilla man själv kan styra över när allt handlingsutrymme är begränsat är viktigt. Att själv avgöra om man vill ha dagsljus eller inte på rummet utan att be om lov är en sådan sak. I andra avseenden tycks insyn inte vara ett problem, stora delar av huset är byggt i glas. Övre delen av observationsrummens dörrar har genomskinliga rutor, förmodligen också av omsorgsskäl för att inte störa en sovande patient. Jag skulle inte uppskatta den omsorgen. Att i sitt livs svåraste stunder betraktas och observeras som ett djur på zoo påskyndar inte tillfrisknandet. Samtals- och besöksrum har glasväggar. Från innergården kan man se rätt in i ECT-rummet. Om inte gardinerna är ordentligt fördragna kan man roa sig med att beskåda patienter under behandling.

Huset signalerar högteknologisk kontroll, övervakning och distans till de människor som vistas där. När de är som mest sårbara och i behov av medmänsklighet hamnar de i stället där allt har byggts för att skapa avstånd mellan patient och personal. Ett säkerhetstänkande där minsta försök till närmande och empati är bortbyggt. De som är fria att gå ska skyddas från dem som är tvungna att vara där. I huvudentrén finns väktare dygnet runt. Man förutsätter och förbereder för situationer med våld och hot.

”Och här har vi bältesrummen”, säger vår guide nöjt. Att tvångsåtgärderna i psykiatrin ska minskas är alla överens om. Varför bygger man då in och planerar för tvång i de utrymmen som hade kunnat användas så mycket bättre? Till exempel ett tillräckligt stort rum att rymma våra tretton patientföreningar, gett dem en reell möjlighet att vara en fysiskt närvarande patientröst utan att behöva trängas i den lilla skrubb som tilldelats dem?

Exemplen på människofientlighet är flera: den som nattetid söker sig till psykakuten välkomnas av en videokamera. Personalen kan i andra änden av huset höra och se den sökande via en display och avgöra om det är lönt att gå dit. Ambulans och polis har ett eget insläpp med ett enormt duschrum, mycket ergonomiskt då patienter i rullstol eller på bår rullas in för högtryckstvätt. Men skulle man inte ha kunnat hitta en lösning som skonar personalens ryggar utan att skapa associationer till gaskammare? Vidare ett ”stilla rum”. En fin tanke. Meditation, bön eller eftertanke. Med lysrörsbelysning. Kaféet jag såg framför mig består av en skrubb med två kaffeautomater. Det ”levande” torget är outnyttjat, den plats där man för en stund hade kunnat glömma att man befann sig på sjukhus och kunnat träffa sina närstående är tomt.

Brukarföreningarna bugar sig i tacksamhet för den exklusiva rundturen som inte genomförts förrän nu när allt är klart. De har inte fått vara med under processen, ingen med patienterfarenhet har legat i de tjusiga bältesrummen, ingen har fått ge sin syn på gaskammarduschen. Och nu är det för sent.

Karlstad, Uppsala och Lunds nybyggda psykiatrihus präglas alla av samma tänk. Design, arkitektur och planlösningar går stick i stäv med den utveckling jag trodde vi eftersträvade. Makt är makt och maktlöshet är maktlöshet, det hjälper inte att man satsar miljoner, glasar in, high- techar det och kallar det för något annat.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s