Att hålla

Mikaela skriver:

Idag är jag mycket trött. Varje gång jag varit ute och rest blir kroppen stel och värker, mitt huvud går från nästan kokande till helt och hållet tomt, urlakat, bottenskrapat och tungt. Jag försöker lägga in lite tid efter varje resa eller uppdrag eller sammanhang som varat mer än några timmar. Många människor, mycket prat och många intryck gör mig extremt trött, svimfärdig. Men jag tänjer ändå på det där. Det är så mycket som är viktigt. Som är roligt.  Som man vill, som man lovat. Man tänker att man nog klarar det, och så säger man ja till en sak eller två eller tre saker till nästa dag. Och undrar ibland om man står på den yttersta gränsen till att i ren iver begå dumheter som kommer att kosta en mycket dyrt. Att bli utbränd nu, tappa greppet eller bli så full av hoppande mellan entusism och möten att depåerna töms – det vore katastrof. Allt sitter i huvudet nu, all information, allt jag lärt mig, förstått, lyckats klara av och som tagit mig framåt sitter i huvudet. Pajar det nu, då pajar allt. Ingen autopilot, ingen inlärd kunskap som inte handlar om närvaro, att veta vad jag gjort, vem jag träffat och vad vi talat om. Möten, tider, planer, ansikten, framtida funderingar. Töms den hårddisken nu, då försvinner hela arkivet.

Det är precis så svårt att säga nej som alla alltid sagt. När de blivit klokare, lyckats med det förhatliga: att ”lära sig hantera livspusslet”, då beskriver de hur man måste prioritera, hur honungsfällan inte får bli en vägg, hur man måste unna sig små tomma tysta stunder, ladda batterierna- uttjatat men sant, få input som bara är rolig och inte jobbrelaterad alls, hur mindfulness och avslappning är nödvändigt. Att hjärnan blir trött och måste vila. Att man måste säga nej. Inte vara duktig flicka, prestationshysterisk, vilja vara duglig och helst odödlig. Det gäller visst mig med. Fast för mig handlar det inte om duktighet, jag har inget att bevisa, för mig handlar det om att avstå från saker jag blir splittrad av. Facebook, artiklar, tidningar, böcker, dokument, springande hit och dit, tåg, kalendrar, ärenden, prat. Men jag kan inte. På riktigt. Vet inte hur man gör. Förstår inte. Jag har varit sjukskriven länge. Vad vet jag om balans? Om prioriteringar? Om att säga nej, välja och välja bort, planera tid- och energiåtgång, förbereda, eftervila, komma ihåg att packa, packa upp, sova, äta, ringa, maila, ordna kattvakt och skriva in pappa- och mammaveckor. Jag får väl lära mig, jag med.

Jag gör allt för att slippa tråkiga saker och jag slirar alltid mellan akutåtgärder, brådska motiverar mig, jag väljer nu och kaos och hets och brådska framför långsiktighet. Jag väljer inte alls förresten, jag lider av det.  Det här skriver jag för att slippa gå upp, gå på toaletten, klä på mig och gå iväg till mitt möte. Jag skriver det för att slippa ringa ett samtal, skriva upp en sak jag inte orkar, läsa en annan sak som verkar tråkig. Men allt det kommer ju att behöva göras.

Det är mitt ansvar. Jag bestämmer. Ingen och inget pressar mig mer än glädjen över att få vara med. Till slut. Igen. Få lov att slippa mig själv och hemmet och fångenskapen, intet, tystnaden, skammen, klaustrofobin i Försäkringskassans regler. Jobba eller vara sjuk. Vara väldigt sjuk eller helt och hållet frisk. Nu får jag lov. Ligga på soffan nu, mitt på dagen. Sen jobba dygn i sträck. Sen stänga in mig igen. När det börjar flimra och blinka varningslampor. Helst lite innan.

Nu en stund på soffan. Katten ligger bredvid. Han spinner och buffar mig. Snart ska jag iväg. Ikväll en rolig kurs, skrivande som återhämtning. Ett samarbete med kommunen (inte min egen), Försäkringskassan (inte mitt kontor) och psykiatrin (inte där jag bor). Gruppen är en samling starka, villiga, nyfikna och jäkligt motiverade före detta och aktuella patienter i psykiatrin. Den roligaste skrivarkurs jag  haft. Den viktigaste. Den som gett mig mest, hittills. Jag vill ge dem mitt absolut bästa, vara så inspirerande jag kan som lärare. Hur säger man nej till sånt? Till fantastiska resor och berättelser man vill ta del av, hjälpa fram? Sent i kväll kommer jag hem. Då ska jag bara prata med sonen, hämta kraft i hans närvaro,  klappa katten, inte svara på ett enda mail och inte göra något annat alls på en stund.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s