Hjälper du mig så hjälper jag dig?

Skrivet av Mikaela. Även publicerad på RSMHbloggen.

När bensinen tar slut och orken är borta, då hoppas jag att du stannar upp för att tanka, och att det finns mackar utspridda här och var längs vägen för dig.

Jag försöker förstå när jag behöver stanna bilen. Ibland finns ingen möjlighet, man kanske befinner sig mitt på Autobahn, det vore förenat med livsfara att hindra trafiken just där.
Men då och då befinner man sig på en stilla landsväg där det går att kyla av motorn en stund. Om det sitter det andra i bilen är det absolut nödvändigt. Chauffören har ett totalt ansvar för att bedöma riskerna vid bilkörning.
Jag är chauffören, jag måste bedöma när det är dags att stanna upp, och utan bensinstationer av både praktisk och känslomässig karaktär vore det omöjligt att fortsätta.

Människor FINNS där. För mig med, fast jag ofta känner mig väldigt ensam. De finns där när jag under en lång tid brottats med önskan om att klara mig själv, inte be om hjälp. När jag tänkt att om jag bara anstränger mig hårdare, om jag bara skärper mig. Ofta finns de där när jag väl ger efter, resignerar, när jag försökt och försökt och till slut bara inte kan mer. När det bara finns hjälplöshet kvar – men innan det är förstört, innan jag brustit – precis där finns de, och jag börjar kunna be om deras stöd just då, att ta mitt ansvar hela vägen dit, och sedan säga; jag behöver din hjälp.

Ibland är det jag som finns för andra när de behöver hjälp. Men de är inte samma personer som hjälper mig, tyvärr. Det är svårt. Vissa bara ger och ger, det känns som om jag aldrig kan ge tillbaka. En tröst för mig i det är att tänka lite ur ett karma-perspekti: Vi ger där vi kan, och får där vi får, och sällan är det på samma platser. Men alla behöver bli behövda, alla mår bra av att hjälpa någon annan, och alla behöver själva hjälp ibland.
Jag har flitig kontakt med människor som befinner sig i det absoluta mörkret. Jag tycker om det och det känns meningsfullt. Vi är många. Vi tröstar och lugnar varandra, kommer med vanvördiga och kärleksfulla förslag på lindring som ibland får oss att brista ut i skratt med kinderna dränkta av tårar. Det är ingen skam, inget som skapar förvirring, detta att gråten och hjälplösheten för ett ögonblick förlöses av en humoristisk bekräftelse. Allt blir annorlunda med den bekräftelsen. Det finns sällan lösningar just där och då. Hade de varit nära, hade man ju själv löst saker. Men man kan lyssna. Och bli lyssnad till. Det räcker ofta långt.

Ibland orkar man inte möta andras mörker när man kämpar för att orka framåt. Då avsäger man sig den bördan, just då, innan det blir övermäktigt.
Man säger, eller man försöker lära sig att säga; här går mina gränser just idag. Du får gå någon annan stans, jag har inte kraften att lyssna på dig just nu, för jag befinner mig där själv. Och då får de tanka på nästa mack. Och när de inte orkar, då kan de visa mig till en.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s